fortsatte jobba som vanligt och trivdes som attan och jag gjorde ett nytt försök med att söka min mamma , och jag åkte själv till uppsala och tog reda på adressen, men denna gång så bodde hon inte på samma ställe som förra gången jag var till henne.

och när jag ringde på så öppnade en karl och han blev väldigt paff när jag står där och säger att jag vill träffa Birgitta som hon heter och att jag är hennes dotter, och han visste inte vad han skulle tro för hon hade ju inte alls berättat om mig, och hon var inte hemma utan på ett sommar ställe som dom har , och sen hade ju hon en dotter med någon annan som hette maria som jag och det blev ju väldigt konstigt, men han sa att han skulle åka ut till min mamma och då fick jag förlja med och vara där med henne hela den veckan som hon skulle vara där.

ja vad ska man säga han var jätte trevlig och vi pratade om allt och han såg henne i mig i vad jag gjorde som hon också gjorde med håret och sånt.

och man kan ju säga att hon blev väldigt paff att jag kom dit och det blev väldigt konstig stämmning för jag kände inte henne och hon kände ju inte mig, men jag har ju alltid haft hopp om att träffa henne och få en riktig mamma och kunna göra saker i hop och gå på stan och sånt som man gör med sin mamma typ, men det blev väldigt mycket prat om allt och jag berättade om mitt liv hur jag har haft det och blivit behandlad och hon berättade att hon sökt oss många gåner men vi hade ju hela tiden flyttat på oss och dom höll oss undan från henne så hon kunde inte göra så mycket.

jag fick en konstig fråga från honom och det var om jag tog något som dråger elelr något, för han tyckte att det borde jag göra med tanke på hur jag haft det och vilket helvete jag levt, och tyckte det var jätte konstigt när jag sa att jag alldrig i mitt liv tagit sånt för jag var så hatisk mot det och skulle alldrig i mitt liv ta i detta och börja ta, näää fy vale säger jag bara, men han propsade på att det är konstigt att jag inte gjorde det i alla fall, jag borde ha vart nerkörd i allt vad det var och väldigt konstigt att jag var den jag var och kunde kämpa som jag gjorde.

men sen så åkte han i väg i gen och jag och mamma var helt själva och fick umgå¨s för oss och lära känna varandra och det var ju härligt men man viste ju inte hur man skulle vara eller bete mig samtidigt, men vi hade såå mycket att ta i gen och prata om och spelade kort och pasians och bara var , det var såå skönt att äntligen få veta vem hon var med tanke på under hela min barndom så har jag gått och funderat på hur hon ser ut och hur gammal hon var och om hon huvudtaget levde och allt sånt , men vad skulle jag tro när jag inget viste och ingen ville säga något.

vist vi var till henne någon gång när jag var typ 13 år tror jag , men vadå den där djävla kärringen var ju med hela tiden så man kunde ju inte prata eller säga något och sen var det ju bara en snabb visit som alltid, men jag fick ju inte höra något annat än bara skit om min mamma , men jag visste ju i alla fall inget om henne eller om hon levde.

och vad jag än gjorde så blev jag bara kallad hora och allt och sån var ju min mamma fick jag höra och hon var en dålig människa och inget att ha att göra med, för min tanke var ju att jag ville flytta till henen när jag blev 18 för då fick jag ju välja själv, men vadå det var ju ingen som lyssnade på mig och höll allt i från mig så vad kunde jag göra bara vänta tills jag själv flyttade från skiten och letade själv.

och det var ju såå skönt att äntligen få veta vem hon var och är..  

allt för denna gång  

kram / mia