Ja dåvar begrvningen över men det var så svårt att fatta det och inget fungerade för mig, skulle fixa med fönstrena och byta gardiner men det funkade inte alls blev så irritead och bara rasade i hop och bara grät hystrsk för jag saknade ju hene så oerhört mycket, och då kom ju in sons papp som jg inte ville ha något med att göra men vadå ha hade ju inte länat nyckeln till mig, men han skulle låna duschen och då passade jg å att ta den så at han inte kunde komma in mera.

men jag ahde ju et helvete förhan stodju alltid utan för och grät och sa att han älsakde mig hur mycket som helst och all möjligt menjag gick inte på det fö ja vst ju att det inte skulle bli någon ändring.

sen så blev det att jag träffade en killepå linjen som g började brevväxla med och prata i telefonen äldigt mycket och sen så träffade vi och det blev att han flytad in till mig till slut och allt funerade han bodde då i Köping och vi åkte dit ochträffade hans föräldrar och alla dessa kompisar som han hade där och det var ju inte så där jätte kul kan jag lova eftrsom jag var så blyg av mig och kände mig väldigt obekväm och det gjorde jag även os hans föräldrar för jag var inte så högt upp som dom var. rika och hade ordentliga jobb och var speciela och jag passade inte i där alls..

men vi förlovade ,gifte och skaffade barn inom 1 år så det gick väl fort kan amn säga och det tyckte väl många eftersom vi inte hade vart i hop så länge heller....

ja här gifte vi oss och då väntade jag även barn också.....

sen så gick ju tiden och jag födde andra sonen den 4 februari 93.

och det var väldigt jobbigt och jag har mått skit hela tiden me dmig själv, mitt liv kom i kapp mig hela tiden och jag mådde så dåligt över hur man blivit behandlad, och varje gång jag försökte ta kontakt med min mamma så kom min syster och tog över så jag bara fösvann och orkade inte göra något, jag gick ner mig offta och ville inte fortsätta mitt liv utan bara fösvinna helt och hållet.

jag kände att det var mycket bättre och jag var alltid olika personer och kunde inte gå ut utan att ha smink på mig spelar ingen roll om jag skulle ut med dom där djävla sopprona och kunde inte åka buss blev mer och mer inotvänd, skämdes så fruktans värt över mig själv mer och mer och tyckte att folk bara tittade på mig när jag var ute och gick.

gick hos psykolog som jag hade fösökt med så många gånger men jag fortsatte med nya hela tiden och det var alltid jobbigt att gå dit för det kom upp så många minnen som jag ofta inte orkade prata om när hon ställde frågor om bakrunden och jag bara satt och grät för jag saknade ju min mamma och pappa och det var så hårt att veta att ens pappa lämnade bort en som jag alldrig kunde smälta och det var alltid jobbigt när julen kom, då kom saknaden som mest....

och sen hade jag inte det så bra i förhållandet heller, orkade inte med något, drack mycket vin och hade svårt att ha sex tyckte det var mer och mer jobbigt och hade alldrig någon lust.

ville inte alls, var borta så mycket mycket hos en kompis som jag ställde upp på 100% med allt och hjälpte henne städa och sådant när hon sa att det såg fördjävligt ut och även med hennes son som var född 93 som min son.

och jag gjorde så mycket så jag hann aldrig tänka på mig och allt runt om kring...

så det var ju skönt för jag stannade där till långt in på natten för klockan den tickade i väg varje gång...