Så jag gick hem och fixade middag och allt, men det blev mer och mer att jag stannade hemma och satt bara i soffan med stora kläder kunde inte gå ut alls, städade inte orkade inte helt enkelt.

tvätten hängde jag inne fast det var hur varmt och fint väder som helst men jag gick bara inte ut och hängde den.

jag öpnnade inte dörren och svarade inte i telefonen, jag sket fullständigt i allt.

jag smögdrack av det som fanns hemma och det var när han inte var hemma och det gjorde jag varje dag.

jag mådde skit dåligt och grät offta, kunde inte äta alls nu det bara gick inte för allr bara växte i munnen på mig det spelade ingen roll vad jag gjorde och han sa åt mig att äta men det bara inte gick.

till slut så blev det att jag behövde hjälp för jag klarade inte mig själv och orkade inte med mig, jag satt i soffan och försökte virka men då fick jag höra av honom att jag inte gjorde annat så jag tog den där djävla virkningen och tog den och drog till grannen och sa att hon kunde ta den där djävla vikrningen och göra va fan hon ville och sen bara drog jag i väg åt helvete för jag orkade ingenting längre var så djävla slut.

så jag fick hjälp med att komma till sjukhuset för jag behövde hjälp med mig, och jag ville inte att barnen var hemma med honom utan ville ha en familj som tog hand om dom under tiden så det var en själman placering inget tvång.

och jag la in mig på sjukhuset för att få den hjälp som jag behövde och det värsta var ju att jag var tvungen att börja äta eller så blev det dropp, och jag valde ju då äta men det blev bara minsta prtionen fil och soppa och sånt inte vanlig mat och det var svårt bara det att få i mig soppa och sånt.

men hellre det än dropp för nålar och jag hör inte i hop.

jag låg mycket och läste och sov var ju trött och behövde vila.

sen började jag vara ute och se på tv, men mest på rummet och virkade gjorde jag lite grann och träffade läkare och allt.

jag träffade även en som pratade om maten och såg mig som en osäker person och som har en släng av anorexia, jag träffade också sjukgymnast som man fick prata om hur man såg sig själv och sin kropp och det var inte som jag såg mig själv utan jag såg mig som fet och äcklig och allt inte som jag var, liten och spinkig med 43,kg.

det såg inte jag kunde inte se det helt enkelt.

det började bli ganska kul, träffade många andra där som hade värre med vikt och så, och jag lyssnade på min freestyl med ultimathule som jag älskade och det bandet guick dygnet runt för mig i mina öron.

men jag hade honom som var där och snackade och skulle vara med överallt och sa en massa saker till mig och kladde mig en massa, jag blev agresiv och ville inte vara kvar, jag drog ut och bara gick ch gick sen vart det bar det struntade jag helt i och sket fullständigt i om polisen kom och leta efter mig.

jag bara orkade inte för jag tyckte bara jag var såå värde full och skit dålig mamma och värde klös som mamma, och speciellt om man ligger på psyket, det är det värsta man kan göra ansåg jag.

och ville inte alls ha en mamma som jag så såg jag det, barnen hade det mycket bättre utan mig och allt det sa jag hela tiden det spelade ingen roll vad andra sa och läkarna sa, för jag fick höra så mycket från honom som gjorde att jag var inte värd ett dugg och inget liv alls, bättre att jag bara försvann helt och hållet skulle vara bäst för alls...

så kände jag ochg tyckte jag...