Det var den 27:e april som sanningen äntligen kom ifatt alla andra. Efter 10 veckor av förtvivlan! På min födelsedag, då föddes du igen Edvard. Den enda som då hade fått en diagnos var jag, graviditespsykos. De påstod att jag var en mamma som inte ville ta mig an mitt barn. Dr.Marin på Fridhemsplans Barnläkarmottagning, räddade tillslut oss båda. Han gav mig mitt förstånd tillbaka. Jag hade bokstavligen ”slagit” mig in på hans mottagning och vägrade att gå därifrån. Dr. Marin tog inte några nya patienter. Där satt du och jag Edvard. Vi var så trötta. Vi var hjälplöst utsatta. ”Jag går inte härifrån förens en läkare har undersökt mitt barn!” Dr. Marin kom ut, han sa inget utan gick rätt fram emot mig och bara log. Han la sin hand på min kind och sa...ta det lugnt, jag ska hjälpa dig. Dr. Marin tog in oss på sitt rum och började med van hand klä av Edvard. Jag hade skrivit ner allt jag tyckte var ”onormalt” på en A4 sida. Jag läste listan om och om igen. Jag slutade inte. Att Dr. Marin under tiden redan hade ringt efter en ambulans märkte inte ens jag. Men jag minns hur jag tillslut även hörde honom upprepa något...herregud, herregud, du har rätt.

Sen gick det fort. Några timmar senare klev Edvard och jag in i en helt ny verklighet. Den var inte ljus, den var mörk, totalt främmande och helt utan framtidshopp. Mitt lilla barn hade en omfattande hjärnskada. Hjärnskadan var så svår att ingen läkare inte ens kunde förstå hur Edvard hade överlevt inne i mig. Edvards hjärna var slät, han var blind och enligt läkarna skulle han aldrig kunna göra något. Gå, stå, äta, prata, förstå - inget. Det enda de visste var att hans dagar troligtvis var brutalt räknade. Det fanns inget hopp. De såg chockade ut där uppe på sjukhuset alla läkarna. Vårt sjukhusrum blev ett sådant rum som personalen undvek, för där bodde döden. Det som hade hänt mitt barn händer inte sa de, men det hade hänt. De mumlade, kunde knappt se mig i ögonen. ”Vi är ledsna, vi vet inte hur länge han kommer att leva. Kanske sex månader, kanske ett år. Men det blir inte länge. Vi vet inte ens om han kommer att sluta att gråta någonsin. Ditt barn är en på miljonen. Vi vet inget.” Mitt älskade, älskade, lilla barn! Älskade Edvard. Hur gör vi nu?

Magkänsla? Hur kunde jag veta...det ingen läkare kunde se? Enkelt. Mitt nyfödda barn LUKTADE inte som han skulle direkt efter förlossningen. Han doftade inte som mitt barn, han luktade konstigt. Edvard hade luktat främmande. Tänk om vi alla kunde lära oss att lyssna lite mer på våra instinkter och varandra? En mamma har alltid rätt sa Dr. Marin till mig, då när tårarna föll och livet förändrades för alltid. Min viktigaste läromästare var född. Edvard och jag har nu tillsammans lurat döden i 15 år och han har lärt mig allt. Vad som är viktigt och vad som inte är det. Edvard har visat mig vad ord som villkorslös kärlek betyder. Edvard kan inte mycket, Edvard kan nästan inget. Men ändå kan han det viktigaste bättre än någon annan, han lever i nuet. Och troligtvis älskar han livet lite mer än många av oss andra, för han slåss för det med en dåres envishet.

kramar / mia