Tänk att man inte ens vill vara hemma utan bara vill hålla sig undan hela tiden på ett eller anant sätt, för att man vara rädd och osäker och hade jätte ont i magen när man skulle hem.

Och det var varje dag när man åkte hem från skolan för man viste ju alldrig hur det var när man kom, och man kände stämningen varje dag och den var hur jobbigt som helst, så man höll sig på rummet och gjorde annat, som jag skrev och tecknade mycket för att ha något att göra.

Sen så hade dom en hund som jag gick ut med varje morgon och sen på dagarna så gick man hur långa promenader som helst, och man var bort i skogen mycket, och var och badade och padlade kanot som dom hade och hade jätte kul.

Sen så var vi ju tvungna att leta efter henne och även be om grananr och alla runt omkring för att hjälpa till, och gå i skogen och leta och ropa, men hon fanns ingen stanns, sen så kollade dom i husvagnen som dom hade och där låg hon helt borta och hade tagit hur mycket tabletter som helst och det var akut och ringde ambulansen som kom och hämtade henne för mag pumning.

Och då var man ju i en väldigt kännslig ålder, och jag tog på mig hela skulden, kände bara att det var mitt fel och allt, mådde skit dåligt över detta men sa inget till någon utan höll allt inom mig och visade ingen utan var som jag var.

Hon hamnade på en avstängd avdelning på sjukhuset i stockholm och jag åkte och hälsade på henne och hade blommor med mig, men gu va dåligt jag mådde och bara skakade i hela kroppen och magen bara snurrade och osäkerheten den kom över mig..

Men gu va jag gjorde mycket som jag inte fick, jag frågade gubben om jag fick åka med en kompis till stockholm, och sen, sen så var jag i uppsala och hade kul, jag och en kompis skulle till stockholm men åkte helt åt ett annat håll för att hon skulle träffa en kille och jag följde med, vi hade så djävla kul.

Jag åkte mycket till stockholm och bara gick omkring och när jag åkte till kärringen så, åkte jag till en kompis och sov över.

där, som jag alldrig hade fått om kärringen var hemma.

Allt detta hade jag inte fått gjort ananrs, och sen en dag så sa jag att jag skulle åka och hälsa på en kompis i Uppsala som jag inte hade träffat på flera år, men åkte till min pappa i stället för att ställa han mot väggen, för jag ville ha svar på mina frågor.

Men tror ni jag fick det, nej han bara stod där som en dumm åsan och sa inget och brydde sig inte ett dugg, så djävla hand fallen elelr vad man nu ska kalla det.

man pratde ju med en vägg, där hade man ju fått bättre svar sägs det, och sen den där satmaran som skulle kalla sig styvmor hon fick verkligen heta vad som helst och dom hade någon djävla kanin som sprang omkring och jag ville bar slå i hjäl denna djävla kanin.

jag blev helt hysterisk och bara grät och var helt förstörd och viste inte vart jag skulle ta vägen.

Gick till min farmor och bara grät och grät, kunde inte sluta för var så knäckt av att han vara nortsalerade mig helt och hållet, bettede sig som jag var bara någon som kom och inte visade att det var hans dotter som kom.

Men det var ett problem som fanns och det var ju att kärringen där hemma had ju kommit hem och farmor ringde ju dit och pratde och körde mig till bussen och jag viste precis vad som väntade mig när jag kom hem.

Men allt som jag gjorde det stärkte mig mer och mer och jag vågade göra detta fast jag viste precis hur det skule bli, men jag hade många mord tankar och det bar jag på hela livet, att jag inte hade något i denna värd att göra var inte välkommen eller något, ingen ville ha en, var bara till besvär och fick ingen kärlek och berömm.

Berömm det var som att då var man självisk så det var något som man inte skulle ha, och berömde någon mig så kunde jga inte ta emot det utan bara sa att det är bara så man gör eller att jag bara gör det för jag tycker om att göra det.

Mer kommer sen...