Huaa va jobbigt det var att vakan på morgonen, först vid 05 tiden av att Tim skrek och satt upp, men sa till honom att lägga sig ner, men jag sa att klockan var bara 04, men så är det när man inte ser utan mina extra ögon som jag alldrig tar på mig på natten för att gå till barnen om dom vaknar.

och sen var det i säng för att sova, men han inte sova så länge inte för då kom Hampus och ville att jag skulle komma och då var det att katterna var inne i köket för att passa på mössen om det skulle komma någon för dom har ju legat vid kylen och kollat under och vaktat som bara den, hela dagarna.

och då fick dom gå in på toaletten för att få äta i lugn och ro, och då var ju klockan 06,30 och gu va jag var trött och ville liga ett tag till, för att gå upp och fixa frukost vid 06,50 och se till att dom klär på sig, och dom var klara med det.

Annars så brukar det ta väldigt lång tid och man får ju tjata i hjäl sig när det gäller på klädningen, för det är ju tv,n som gäller hela tiden.

Och sen var det frukosten och den gick ju hur fort som helst och skriva kontakt böckerna hann jag med också, så sen var det väcka gubben för att köra in  dom till skolan.

Och själv så gick jag och la mig i gen för att bara få ligga och vila och då slummrar man till lite, och Simon han sitter

eller rättare sagt ligger med kudde och täcke i soffan och myser med tv, och bara ligger där och ha rde tskönt och kan sova lite också.

Han tycker det är så skönt och kommer in till mig och pratar och frågar om det är något han vill ha, elelr vil ha hjälp med.

Sen går jag upp vid 10,00 tiden och gör mig i ordning och slänger in tvätt eller rättare sagt alla dessa jul gadiner som är hur mycket som helst av och det blir ju inte bara en maskin av det.

Så i dag blev det bara tvätt och åter tvätt och vika och hänga, trodde det alldrig skulle ta slut, och sen skriva brev gjorde jag också och det var några stycken, och sen inte må så där jätte bra heller, det va ringe märkvärdigt egentligen, ni vet ju egentligen alla där ute när det handlar om ekonomi då går man ner sig och bara vill gå och gömma sig och inte var amed längre för det tar så mycket energi och kraft att ha det runt omkring sig hela tiden...

men men det går nog som sagt och blir bättre för hoppnings vis, men det kan man alldrig veta tyvärr,

innan middagen så satt jag och spelade fler myror är fyra elefanter med siffror och djur med tim och simon, men sen blev det bara Simon och jag som fortsatte, och sen så spelade dom tv spel och jag gjorde middag och sen höll jag kaminen varm som jag gjort hela dagen, och jag och hampus satt och tittade på bolibompa och jag virkade sammtidigt som hampus var väldigt intresserad av och frågade hela tiden var jag avr någon stans och hjälpte till med att rulla ut mer garn.

Sen var det natta in dom och jag läste och sen satte jag på saga som dom alltid lyssnar på efteråt..

Ja sen satte jag mig här vid datorn och kollade runt och även skrev här..

Ha det så gott nu och sov så gott..   

Ja ni det är verkligen tur att man har haft sin farmor så länge, men här fick vi i alla fall behålla presenterna, det fick vi inte göra när vi bodde hos sat kärringen och pappa, för jag fick födelsedags present då, men var tvungen att lämna till baks det, och det var verkligen inte kul alls.

Men jag blev ju äldre och dom där förbannade sociala kom ju vart annat halvår och pratde med foster kärringen innan vi kom hem från skolan och när vi kom hem så ville hon ju prata med oss också, och då själv.

Och jag tyckte det var hur jobbigt som helst med tanke på att hon frågade ju hur man trivdes och allt sånnt, men jag satt och gjorde annat och med hörlurar i öronen från frisaylen som jag hade och lyssnade hellre på den, och svarade knappt henne, för jag vågade i alla fall inte säga något för jag viste ju att det skulle foster kärringen få reda på, man är ju inte dum och inte fattar det, så både min syster sa att det va rhur bra som helst för det hade vi inbillat oss så länge för att orka, och vi viste ju vad som skulle hända om man sa något.

Så sen så åkte hon och då var det som vanligt i gen, men även om jag hade drömmar, så fanns det också en undran över min mamma och funderade hur gammal hon var och hur hon såg ut och om hon huvud taget levde, det fanns ju så många frågor som jag inte viste eller kunde få svar på.

Det ända som jag fick höra var att hon var en hora, mm.

Men sen när jag var 15 då frågade jag efter henne och då blev det att dom hade fått adress till henne för kärringen körde oss dit och var med hela tiden, vi kunde inte prata eller något, hon berättade att allt var så bra och hur vi var och duktiga,mm.

Ville bara smöra in sig som vanligt som hon alltid gör när man är med henne och har folk om kring sig, det är så falkt så det är så äckligt att se.

Men när jag började hörgstadiet så blev det att jag var en person där, en hemma och en på dessa djävla mötten med jehovas som jag skämdes så mycket för eftersom man skulle knacka dörr och även prata med lärarna i skolan, det var så hemskt.

och under hela tiden så hade jag sporter som jag och min syster var med i och det var friskis och svettis, skid åkning, springning, mm.

Och deet va rockså det som gjorde att man orkade med, och vi cyklade dit varje gång och det blev 8 km, tur och retur, för hon körde inte, men det var så skönt.

Och sen stannade vi kvar varje fredag och simmade varje fredag, så vi gjorde hur mycket som helst för att verkligen slippa vara hemma.

Fortsätter en annan dag...  

Ja ni det är verkligen tur att man har haft sin farmor så länge, men här fick vi i alla fall behålla presenterna, det fick vi inte göra när vi bodde hos sat kärringen och pappa, för jag fick födelsedags present då, men var tvungen att lämna till baks det, och det var verkligen inte kul alls.

Men jag blev ju äldre och dom där förbannade sociala kom ju vart annat halvår och pratde med foster kärringen innan vi kom hem från skolan och när vi kom hem så ville hon ju prata med oss också, och då själv.

Och jag tyckte det var hur jobbigt som helst med tanke på att hon frågade ju hur man trivdes och allt sånnt, men jag satt och gjorde annat och med hörlurar i öronen från frisaylen som jag hade och lyssnade hellre på den, och svarade knappt henne, för jag vågade i alla fall inte säga något för jag viste ju att det skulle foster kärringen få reda på, man är ju inte dum och inte fattar det, så både min syster sa att det va rhur bra som helst för det hade vi inbillat oss så länge för att orka, och vi viste ju vad som skulle hända om man sa något.

Så sen så åkte hon och då var det som vanligt i gen, men även om jag hade drömmar, så fanns det också en undran över min mamma och funderade hur gammal hon var och hur hon såg ut och om hon huvud taget levde, det fanns ju så många frågor som jag inte viste eller kunde få svar på.

Det ända som jag fick höra var att hon var en hora, mm.

Men sen när jag var 15 då frågade jag efter henne och då blev det att dom hade fått adress till henne för kärringen körde oss dit och var med hela tiden, vi kunde inte prata eller något, hon berättade att allt var så bra och hur vi var och duktiga,mm.

Ville bara smöra in sig som vanligt som hon alltid gör när man är med henne och har folk om kring sig, det är så falkt så det är så äckligt att se.

Men när jag började hörgstadiet så blev det att jag var en person där, en hemma och en på dessa djävla mötten med jehovas som jag skämdes så mycket för eftersom man skulle knacka dörr och även prata med lärarna i skolan, det var så hemskt.

och under hela tiden så hade jag sporter som jag och min syster var med i och det var friskis och svettis, skid åkning, springning, mm.

Och deet va rockså det som gjorde att man orkade med, och vi cyklade dit varje gång och det blev 8 km, tur och retur, för hon körde inte, men det var så skönt.

Och sen stannade vi kvar varje fredag och simmade varje fredag, så vi gjorde hur mycket som helst för att verkligen slippa vara hemma.

Fortsätter en annan dag...